Låt mig reda en rosenbädd

Fotografier från Island

Jag är intresserad av vatten som naturfenomen; vattnet innebär för mig barndomens drömmar, men också döden och den värld vi inte känner till eller vill veta något om. Vattnet blir aldrig enformigt eller för att citera Herakleitos: "När vi stiger ner i en flod för andra gången är det inte längre samma flod - och liksom vattnet så glider allt annat i livet förbi (panta rhei)."  

Jag har också haft en gammal dröm om att resa till Island. I dessa fotografier förenas is och snö, ånga och dimma till en värld där människans horisont- och perspektivuppfattning förändras. Man vet inte längre vad som är himmel, en våg eller is.

 Jag har försökt fånga det som gett mig en mystisk förnimmelse. Kriteriet har varit det att då jag ser på det färdiga alstret, skall det snurra runt i mitt huvud, annars är jag inte nöjd med bilden. Att det snurrar i huvudet är en euforisk känsla. Alla förnimmer inte sådant, men alla har det från födseln. Sedan kanske det försvinner av någon anledning eller odlas för att till och med förstärkas. Hos det oförstörda barnet är denna känsla mycket stark. Vi kan också kalla denna känsla för konstnärlig känslighet.

Här skall jag berätta om min resa i denna värld och om Islands natur som jag upplevde den.

Var god och stig in.

"När den första fågeln slutade sjunga
gick berget till ro"
Sven-Erik Klinkman

I Island hade jag flera speciella naturupplevelser. Jag minns en episod då jag nyligen anlänt till Landmammalaugar och gjort min första vandring i området. Jag var redan färdig att vända om då en vandrare ropade att det fanns helt otroliga landskap längre fram.

Jag såg de mest häpnadsväckande berg som liknade dem jag tidigare hade drömt om. Då blev jag så besviken, eftersom jag visste att jag inte kunde föra dem med mig till det verkliga livet – ja inte ens i form av ett fotografi. Men nu fick jag verkligen se dem!

I drömmen var jag så arg över att jag inte kunde ta med dem till det verkliga livet. Nu har jag sett dem på riktigt.

Hrafntinnusker var det område där jag tillbringade mest tid. Hrafntinnusker är ett berg som har fått sitt namn från det isländska ordet hrafn som betyder korp och korpsvart och hrafntinna som betyder obsidian. Obsidian är magma som i samband med utbrottet snabbt kylts ner i vatten och därigenom blivigt glansigt och hårt. Så Hrafntinnusker som idag är högt ovanför vattenytan har en gång varit under vattnet.

Egentligen är obsidian naturens eget glas.

Enligt sägnen är guld det mest positiva ämnet och hrafntinna, obsidian det mest negativa ämnet. Och det säjs att om man har en bit av det hemma så kan inte en kvinna bli gravid. Jag antar att det är den svarta färgen som fått människorna att tänka så om obsidianen, men också det att den är vass och glansig och därigenom inte särskilt gästvänlig.

En glansig yta släpper inte heller en åskådare så nära som en matt.

Vi vet ju alla att det foma Island inte var något fredligt land. Ibland var man tvungen att fly fienden och om det då kom så otillgänglig mark emot som Hrafntinnusker kunde hästen inte fortsätta och man föll rakt i fiendens armar.

Här glimmar obsidianen i samverkan med solnedgången. Detta vackra glitter fascinerade mej, detta i samband med dess fysiska egenskaper sade mej att bilden inte kan heta något annat än "Gå inte ut på gräset med bara fötter min trädgård är full av skärvor".

När jag sökte dessa motiv märkte jag att jag fann mej på en jättestor rund snökulle och jag förstod att här kan finnas hundra meter med snö under. Jag ropade över till en grupp turister med en erfaren guide med sej som jag tidigare mött i campingplatsens övemattningshydda och han ropade att det inte är säker mark, det är en före detta glaciär och förra året var det en ung man som förolyckades då han föll ned i ett motsvarande ställe på andra sidan berget.

Redan denna kväll då jag vandrade hemmåt över Hrafntinnusker märkte jag hur dimman kunde komma skrämmande snabbt, jag sprang i kapp med dimman. Förstod att om dimman skulle ha fått fast mej så skulle jag inte ha kunnat ta ett steg längre, hade inget tält att krypa in i, bara vanliga kläder på mej.

"Gå icke ut i gräset med bara fötter 

min trädgård är full av skärvor" 

Edith Södergran

Jag var i Skaftafell nationalpark i början av min resa. Det är en kanske Islands mest besökta park, ingenstans är det så lätt att bestiga en glaciär som just här.

Även om jag hade vandrat omkring och fotograferat vacker natur upplevde jag det som om det ändå inte riktigt var det jag sökte, att jag borde på något sätt komma närmare det som jag fotograferade och få en mera intim kontakt med objektet, vilket kan vara ett problem i landskap med vida vyer.

Den morgonen var jag lite slö och kände mej något besviken då jag plötsligt rusade upp från matbordet och undrade vilken idiot jag är när jag låter ett sådant tillfälle gå i stöpet eftersom dimman hela tiden lättade i takt med att solen värmde upp atmosfären. Jag gick ut på fältet och tog denna bild, som jag tycker att är på sätt och vis den mest paradoxala av de bilder jag tagit. Samtidigt som den är den mest konventionella och kanske påminner om ett turistkort så tycker jag att den har den kanske mest andliga och overkliga stämningen.

Bilden är liksom delad i tre, i en ganska mörk förgrund, de dimmiga bergen och himmlen med ett moln lite på vänstra sidan. Till vänster om mitten finns det en ljusbrytning som uppstod i objektivet och som enligt min kollega Michael Rahikainen påminde om en älva. Islänningama säger att Island är älvornas land! Då kunde jag inte längre ge ett annat namn än denna vers jag en gång skrev sent om natten då jag inte fick sömn och som talar om motsatser som blir likheter och om Gud som man kan tolka på olika sätt utan att fömeka.

Om Gud är vår fader 

så är vårt första intryck det sista 

så är också barndom och vuxen 

samtidigt födseln och döden 

Dan Palmgren

Nära Landmannalaugar finns det ett högt berg med ett vatten fall som som heter Rödafossar. Namnet kommer från det att jordmånen är mättad med järnoxid som färgar vattenfallen röda. Jag hade tidigare sett en fascinerande bild från området och min vän Arnar rekommenderade också området och sade att där sällan finns turister för de känner inte till det, men ser man någon där så är det antagligen en naturforskare (geolog).

Området tilltalade mej så mycket att jag reste hit två gånger. Det som påverkar mej i denna bild är att berget bakom floden ser ut som en hotande åskhimmel med mörka moln. Således förändrades perspektivbegreppet och jag visste inte längre vad som var himmel eller berg.

Här råkade jag också ut för ett överraskande oväder. Vattnet kom in i mina kängor då regnbyxorna inte var tillräckligt stora för att täcka dem och började kravla upp längs mina tygbyxor som jag hade under.

Den i produktdeklarationen vattentäta rocken visade sig inte vara vattentät och jag blev dyblöt samtidigt som det uppe på det oskyddade berget blåste över 20 meter i sekunden. Jag överraskades av en djup trötthet som gjorde att jag sedan började kräla omkring som något djur för att hitta ett ställe att sova på.

Men att somna skulle ha varit farligt.

I smärtans stund den vackra 

finns ej tömetagg att akta 

låt mej reda en rosenbädd

- skrev jag en sommar på Kökar när jag var där i all min ensamhet och det var samtidigt sorgligt, men naturen omkring var så otroligt vacker och jag njöt samtidigt som jag led. Versen hänvisar till paradoxen med det vackra i döden. Det är inte frågan om den riktiga döden utan om den poetiska, den är inte lika absolut. Det rör sej mera om saknad eller om att ha blivit ett oskyldigt offer eller en martyr, eller att vilja bli det för att de en dag skall inse hur värdefull jag var. Här rör vi oss nära den värld barnen är i då de (trots att världen är hård och vuxna beter sig orättvist) börjar beskylla sej själva – samtidigt som de kanske förstår att felet inte är deras – och att bakom skapandets kraft kan egentligen ett problem eller en svårighet vara dold.

Där även djuren söka skydd 

Dan Palmgren

Denna bild som är tagen mellan Hrafntinnusker och Landmannalaugar nära "The Washing Machine" dalen är kanske den mest humana av dessa bilder. Den innehåller mest fysiskt liv av dem alla, nämligen rikligt med grön mossa.

Jag tog denna bild då jag begeistrades av kontrasten mellan den fosforgröna mossan och den röda lavastenen. Paradoxalt nog fastän här finns så mycket grön mossa, så är den röda lavan på berget bredvid den enda lavatyp som det aldrig växer något på.

Jag föreställer mig att djuren söker skydd just bakom den stora röda stenen eller att den stora röda stenen är ett djur och stenen med den gröna mossan ett annat.

Bergtagen

Bergtagen är nära en geysir som kallas för "The Washing Machine" mellan Hrafntinnusker och Landmannalaugar. Bilden är kompositionsmässigt den mest okonventionella i denna serie, med en diagonal från berget som går rakt ner i det vänstra hörnet av bilden. Samtidigt tycker jag att bilden har någon magisk stämning över sej. Jag tycker även att bilden har något trollskt över sej och jag gav den namnet bergtagen.

Ordet bergtagen hänvisar till den tid då bergen var farliga och man trodde på troll. Enligt min version förtrollar troll människor som fallit i onåd med dem till sten. Jag kan tänka mej att man trodde så om inte människorna återvände från berget eller då man fann dem där senare döda eller kanske ihjälfrusna.

Enligt sägnen kunde bergatrollen om de fann tycke för någon låta den förirra sig bland bergen och denna blev då bergtagen. Sådana människor stannar evinnerligen hos trollen eller också blir de frånvarande och passiva till sinnes för alltid.

Stammar svarta 

snö så vit 

ett liv långt härifrån.

När jag vandrade första gången från Landmannalaugar till Hrafntinnusker slogs jag av den sotiga, smutsiga snön bland de svarta, skarpa och ovänliga lava stenarna. Tyckte att det påminde för mycket om en stadsvy på vintern efter att man rivit upp en asfalterad gata med sotig snö omkring. Senare fann jag skönheten i det karga genom att det jag först tyckte att var det fula egentligen var dess styrka. Jag fann åter det vackra i snön. Denna natur är mycket dramatisk och grafisk med sina svartvita ytor så jag tyckte jag kunde ge den versen:

Denna bild är tagen från Hrafntinnusker dalen nära "The Ice Cave". Denna natur berikas här med ånga från de varma källorna och dimma. Man kan säga att det här är seriens enda svartvita fotografi även om det är taget med färgfilm.

"Det finns också en längtan i stenen"

Sven Erik Klinkmann

Denna bild är tagen nära dalen vid ”The Washing Machine”. Här tycker jag tydligt att det ser ut som om det skulle finnas ett liv i stenen då det liksom pumpas upp varm ånga ur den. Den är också human och därför tyckte jag att Sven Erik Klinkmanns citat: "Det finns också en längtan i stenen" skulle passa.

"Det är i sömnen vi dansar bäst" (hörde jag någon säga en gång i radion)

Island är vädret finast tidigt om morgonen. Då skiner solen ofta och kontrasterna är inte ännu lika starka som när solen skiner mitt på dagen. Jag övernattade vid Hrafntinnusker och steg upp klockan fyra och begeistrades av den starka solen som sken bakom dimman som höll på att försvinna i rask takt. Jag började springa omkring och fotografen som i trans. Gick över berget ner mot "Ice Cave"-dalen och fotograferade den drömlika bilden - Det är i sömnen vi dansar bäst - vid en tidpunkt då jag själv inte riktigt var vaken och inte heller sov. Genast efter så tilltog dimman och jag kunde inte längre se mina egna fotspår. Jag var som inne i ett stort moln, men jag har sällan känt mej så trygg förrut.

"Det är vackrast när det skymmer 

det blir vackrast där du går, marken 

stigen, stranden som du följer 

allt tycks ljusna, glädjas, allt som ser dig"

Pär Lagerqvist

Jag tycker att is och glaciärer visuellt är mycket fascinerande. Då jag läste om en sjö där det fanns bitar från Vatnajökull kunde jag inte motstå denna. Något i sjön, som var fylld med isflak föreföll vara gemensamt med Finland, men ändå inte. Ibland hörde man ett mycket dovt dunder, liksom det skulle ha kommit inifrån jorden, och det var ohyggligt skrämmande. En natt var vinden så hård att jag trodde tältet skulle gå sönder och jag sökte mera stenar för att fästa det och mitt tält såg nu mest ut som en vikingagrav.

Bilden som finns representerad tog jag en kväll och jag fascinerades av hur molnens form upprepade sej i Vattnajökul och dess form, sedan upprepade sej i kalvarna och det var lite svårt att skilja vad som egentligen var vad.

Kompositionen påminner om det gyllene snittet och solnedgångens ljus som speglar sej i vattnet på högra sidan om bilden (det gyllene snittets högra stapel) sveper sej i skymningen vänsterut och omsätter här den allegoriska formen.

"Guds färg är som vattnets färg 

och vattnet har ingen färg" 

James McBrides mor

Hveravellier vid Kjölurrutten är en underlig plats. Mitt i ingenting finns det två små byggnader och bredvid dem kan man se några människor simma i rykande vatten.

James McBrides mor var judinna och flydde från Polen till Amerika, där hon gifte sej med en svart man som blev James far. Något dramatiskt hände för James träffade aldrig honom. Då James var liten undrade varför han inte såg ut som alla andra (eller att människorna såg olika ut) och han frågade sin mor vilken färg hans pappa hade och hon svarade: Din pappa hade samma färg som Gud och Guds färg är som vattnets färg och vattnet har ingen färg. Här är då vattnet som lyser och suddas ut.

(Egentligen gick inte den ursprungliga berättelsen riktigt så, men min version är inspirerad av denna.)

Svart sten glimmar 

mörkt ljus talar" 

Sven Erik Klinkmann

Leirnjúkur upplevde jag flera gånger. Här såg jag det mest otroliga motljus genom moln och heta ångor som ger ett djupt lyster. Då blev det färdiga fotografiet mycket mörkare än den pastellfärgsvärld området annars har. Jag gav bilden namn enligt Sven Erik Klinkmanns citat: "Svart sten glimmar mörkt ljus talar ".

I oron målar jag bäst

och bäst existerar inte

Detta område är bredvid Leirnjúkur och härstammar från Kraflas utbrott år 1984. Den svarta oformade hårda lavan var något som jag började tycka om under resans lopp, i synnerhet om det omgavs av ånga eller dimma. Hela detta landskap och bilden är nog mycket orolig, tycker jag. Därför har jag gett den namnet: ”i oron målar jag bäst och bäst existerar inte”. I detta namn hittar jag paradoxer, i verkligheten målar jag inte bäst i oron utan i lugnet. Men å andra sidan är jag mycket utled på människor som talar om något så tvärsäkert som bäst, för saker är bara olika och bäst existerar inte.

Som en fågel flyga

vi söka det nya

Dan Palmgren

När jag var i Myvatn-området hyrde jag en cykel för att kunna se Gjästykki, men jag vågade aldrig gå närmare för en tjock dimma var på väg. Jag fick bråttom för jag visste att om jag inte hann undan dimman i tid skulle jag inte heller hitta vägen hem längs de steniga stigarna i ödemarken.

När jag nådde Viti kände jag mej trygg, för här fanns redan de stora landsvägarna som ledde till campingområdet. Vid detta ögonblick var Viti insvept i ett töcken av den mest måleriska dimma, och nu fick jag bråttom att fotografera den innan dimman skulle bli så tät så att man inte skulle kunna se någon teckning av kratern. Här blandade sej mark och horisont och himlen med varandra i en dans, och jag förstod.

ISLAND

Island var för mej något alldeles nytt. En natur som jag trodde inte kunde finnas i verkligheten. Ljus och skugga ändras i valör, så att det vanligtvis ljusa området kan bli mörkt och ett vanligtvis skuggat mörkt område ljust. När det är tillräckligt exotiskt och när allting är nytt är det lättare att fotografera. Man upplever då naturen starkare och fotografierna blir bättre, anser jag. Bilderna finns liksom färdigt inne i huvudet och blir därigenom verkliga…

I det isländska landskapet hittar man vilka färger som helst och var som helst. Här spelar klassiska landskapsmålningsregler med varmt och kallt och ljus och skugga ingen roll. I Vestardalur ser man också att stenar och berg kan ha vilka former som helst. Spännande perspektivförvrängningar blir det också när molnen går så lågt att de inte går som vanligt ovanför eller bakom ett berg, utan framför. Spännande blir det också när man kan se snö på en bergsvägg och föreställa sej att det är en himmel med moln.