Jag har en egenhet: jag kommer ihåg drömmar, också sådana mina vänner berättat för mig. Om jag har påmint dem efteråt har de nödvändigtvis inte själva kommit ihåg: ”Jag har aldrig drömt något sådant”, säger de.

Mina första drömmar kommer jag ihåg från 4-årsåldern. När jag tappade greppet till ballongen som jag fått och den flög uppåt, kände jag en djup sorg. Cumulusmolnen i bomull flög högt ovanför mej. Men det kändes som om molnen samtidigt var ”långt borta men ändå nära”. Känslan var mycket konstig och omöjlig att förklara, ja till och med obehaglig.

När jag i den riktiga verkligheten hällde grädde i rabarberkrämen upplevde jag något som borde ha varit matematiskt omöjligt. Jag upplevde cumulusmolnen ett stycke under rabarberkrämens yta. Men denna gång var känslan behaglig, och jag tyckte föreställningen såg intressant och visuell ut.

Det att molnen var under ytan fanns bara i min fantasi och jag upplevde att drömmen är lika verklig som allt annat.

Jag drömde om tunna glasskivor på vars yta jag såg verkligheten spegla sig. Ofta var det något föreställande, men ibland var det rena sinnestillstånd.

I de de tjocka kvartsstenarna speglade sej också omgivningen och det andliga på samma sätt, men här var bilden inne, ett stycke från kvartsytan. ”Även i stenen finns en själ” och det var så angenämt att jag inte ville ”stiga ut ur drömmen”.

I utrymmet där jag fotograferat fönster har dessa drömmar blivit verklighet. Nu har bilden och föreställningen från drömmen flyttat sig till verkligheten, även om drömmen tagit slut. Bilderna är tagna i ett virrvarr där jag glömt bort tiden. Jag måste vara snabb, för ljuset ändrar sig hela tiden. Många av ljusfenomenen har jag bara sett en gång, jag märker att det är ögonblick som inte kommer tillbaka

Något från undermedvetandet har nu kommit fram i dagsljuset, och det är inte längre en del av det omedvetna, det undermedvetandets rike.

Minulla on outo taito muistaa unia, myös sellaisia, jotka olen kuullut ystäviltäni. Kun olen jälkeenpäin muistuttanut heitä, hei eivät välttämättä ole itse niitä muistaneet. – En koskaan ole uneksinut moisesta, he sanovat.

Muistan ensimmäiset uneni nelivuotiaasta. Kun otteeni kirposi saamastani ilmapallosta, ja se karkasi yläilmoihin, minut valtasi syvä suru. Puuvillaiset poutapilvet viilettivät korkealla yläpuolellani. Ne tuntuivat olevan kaukana poissa mutta silti ihan lähellä. Tunne oli hyvin kummallinen ja vaikea kuvailla, jopa epämukava.

Kun kerran tosielämässä lisäsin kermaa raparperikiisseliin koin elämyksen, jonka pitäisi olla matemaattinen mahdottomuus. Näin poutapilvet juuri kiisselin pinnan alla. Mutta sillä kertaa tunne oli miellyttävä ja näky kiinnostava ja kuvallinen. Pilvet olivat pinnan alla vain mielikuvituksessani ja koin, että uni on yhtä todellista kuin kaikki muukin.

Näin unta ohuista lasilevyistä, joiden pinnoilla todellisuus peilautui. Usein muodot esittivät jotain, välillä ne olivat puhdasta mielentilaa.

Myös paksuissa kvartsikivissä ympäristö ja henkinen ulottuvuus heijastuivat samalla tavoin, mutta nyt kuva oli sisällä, juuri kvartsin pinnan alla – kivelläkin on sielu – ja se oli niin miellyttävää, etten olisi halunnut nousta pois unesta.

Tila, jossa olen kuvannut ikkunoita, on tehnyt näistä unista todellisuutta. Nyt, vaikka uni oli päättynyt, sen kuvat ja mielikuvat olivat siirtyneet todellisuuteen. Kuvat on otettu myllerryksen tilassa, jossa olen menettänyt ajan tajun. Piti olla nopea, sillä valo muuttui kaiken aikaa. Monet valoilmiöistä olen nähnyt vain kerran ja pannut merkille, että ne ovat hetkiä, jotka eivät koskaan palaa.

Jotain alitajunnasta oli nyt noussut päivänvaloon eikä ollut enää osa tiedostamatonta, alitajunnan valtakuntaa.

I have a peculiar habit of remembering dreams, even ones that friends have told me about. If I have reminded them of these afterwards, they haven’t necessarily remembered them themselves: “I’ve never dreamt of any such thing,” they say.

My earliest dreams I remember from the age of four. When I lost my grip on a balloon I had been given and it flew up and away, I felt a deep sense of sorrow. Fluffy cumulus clouds flew high above me. Although far away, they felt close by. The feeling was very strange and impossible to explain — unsettling even.

When in real life I once poured cream into a rhubarb pudding, I experienced something that should have been mathematically impossible. I saw the cumulus clouds just beneath the surface of the pudding. But this time the feeling was pleasant, and the image struck me as interesting and visual. The clouds were beneath the surface only in my imagination, and I experienced the dream just as real as anything else.

I dreamed of thin sheets of glass, on whose surface I saw reality reflected. Often it was something representational, sometimes just pure states of mind.

In thick quartz stones, too, the surroundings and the spiritual reflected themselves in the same way, but here the image was inside, just under the quartz surface — even the stone has a soul — and it felt so pleasant I wouldn’t have wanted to step out of the dream.

In the spaces where I’ve photographed windows, these dreams have become a reality. Now the image and the vision from the dream moved into reality, even though the dream itself had ended. The photographs were taken in a state of disarray in which I lost track of time. I had to be quick, because the light kept changing. Many of these light phenomena I have only seen once, and I realise they are moments that won’t come back.

Something from the subconscious has now emerged into daylight and it’s no longer part of the unconscious — the realm of the subconscious.